Halva kursen har nu gått och jag har kommit en bit på väg i mina tankar om dokumentation, framförallt hur dokumentationen kan gå till om man inte enbart använder traditionell fotografering med kamera eller papper och penna.
Tidigare när jag har dokumenterat har det framför allt varit i spontana situationer som inte har varit tillräckligt genomtänkta innan. Efter att ha kommit mer in i vad pedagogisk dokumentation egentligen handlar om tänker jag numera på vad syftet med dokumentationen ska vara, vad som är viktigt och hur jag ska dokumentera. Jag gör det också mer medvetet med målet att förändra eller förbättra.
Att använda iPaden som verktyg vid dokumentationen underlättar, både när man observerar en situation och sedan när man ska reflektera och analysera. Det är enkelt och går snabbt att ta bra foton och filmer, dessutom blir ljudet bra. Att filma och sedan göra små projekt i iMovie är enkelt och går fort, vilket också är positivt. Att sedan kunna titta på det dokumenterade, till exempel på Smartboarden, tillsammans med elever och/eller kollegor är en fördel på grund av att alla kan se samtidigt och diskutera det man sett direkt.
Det närmaste jag kommit att arbeta med portfolioliknande metod är att jag sparar texter och sagor som eleverna skriver. Det blir många berättelser eftersom jag i läs-och skrivinlärningen undervisar utifrån Tragetonmetoden, som innebär att eleverna lär sig läsa genom att skriva mycket på datorn.
Om jag skulle börja använda porfolio som metod att planera och utvärdera för att se elevernas utveckling skulle jag starta inom ett område och då läs-och skrivinlärningen. Det är lätt att följa utvecklingen i skrivinlärningen och tillsammans prata om vad som är bra och vad som kan bli bättre. Det är också ett område där jag tror att även de yngre eleverna kan vara, och känna sig, delaktiga. För övrigt tror jag att portfoliometoden i stort kanske fungerar bättre med äldre elever som på ett annat sätt kan var delaktiga i portfolioarbetet med planering och utvärdering av sin utveckling. Min slutsats är att jag i dagsläget är nöjd med det "portfolioliknande" arbetet jag gör och det kommer nog ta tid innan jag utvidgar det.
När det gäller dokumentation med iPaden tycker jag som sagt att den är lätt att använda när det gäller bild och film. Det var värre med radioprogrammet, vilket jag tyckte var svårt att göra, men det beror nog på att jag kan för lite än så länge. Det är emellertid aldrig för sent att lära så jag kanske i framtiden kan tycka att det är lätt att arbeta med till exempel Garageband också.
iPaden använder jag förutom vid dokumentation även i undervisningen. Det finns många bra appar med huvudräkning, eleverna skriver sina första ord och de gör små teatrar. Att det finns olika sätt att lära in på anser jag vara en stor fördel och då är iPaden både ett roligt och lättanvänt verktyg.
Nu ser jag fram emot nästa halva av kursen och hoppas lära mig ännu mer om hur man kan använda media och IKT på olika sätt i undervisningen.
onsdag 23 november 2011
tisdag 22 november 2011
Portfolio
Mina funderingar runt portfolio
Jag har inte själv arbetat med portfolio, men mina barn samlade arbeten i mappar en period under sina mellan- och högstadieår.
När jag läste boken "Att arbeta med portfolio- teori, förhållningssätt och praktik" funderade jag på hur det egentligen fungerade då. Jag kom fram till att jag som förälder aldrig var riktigt delaktig i detta arbetet mer än att jag ibland fick se en mapp som innehöll en del alster som de gjort. Jag pratade med en av döttrarna om vad hon kom ihåg och hon upplevde samma sak som jag, att det var en mapp där hon samlat alster, mest bilduppgifter. Hon vissste egentligen inte vad meningen med portfolion hade varit.
Jag tänkte aldrig då på att meningen med portfolioarbetet var ett sätt att ge eleverna en lär- och utvärderingsstrategi vilket Ellmin och Ellmin (2003) menar att det ska vara. Detta tror jag beror på att det gick för fort för pedagogerna när alla skulle börja arbeta med portfolio. Det som hände menar jag var att istället för att bli ett hjälpmedel för att följa elevernas kunskapsutveckling blev det enbart en samlarmapp, vilket enligt Ellmin och Ellmin (2003) är en risk att det blir om pedagogerna inte får de rätta förutsättningarna för att starta med ett nytt arbetssätt. De menar också att det tar tid, och måste få ta tid att starta något nytt, vilket inte alltid ges/eller tas.
När arbete med portfolio startades på mina barns skolor är jag tveksam till att alla pedagoger var riktigt med "på tåget", och hade fått gå igenom alla de faser som Ellmin och Ellmin menar är viktiga, tillexempel:
Om man aldrig har arbetat med portfolio men tänker börja göra det tror jag det bra att starta inom ett begränsat område, vilket Ellmin och Ellmin också menar. Detta gälller åtminstone för de lägre åldrarna. Det är då lättare att fullfölja och slippa få enbart en samlarmapp. Att utgå från något man redan gör kan vara en bra start, och då menar jag att läs- och skrivinlärningen är ett bra område att börja med. Det är lätt att se utvecklingen, särskilt vid skrivinlärningen, och med hjälp av iPaden skulle man kunna dokumentera det skrivna genom att fotografera och lätt få det överskådligt med exempelvis pages.Tillsammans med eleverna är det lätt att läsa igenom alla texter de gjort på ett smidigt sätt, utan en massa papper, och prata om vad som kan förbättras.
Att variera sätten att dokumentera på gör enligt Ellmin och Ellmin dokumentationen mer levande och ju mer jag använder iPad och annan media desto mer övertygad blir jag också av hur bra det är att dokumentera med olika mediala verktyg, speciellt iPaden. Den är lätt att använda, både vid dokumentationen och sedan när man ska redovisa eller reflektera kring något.
Att tidigt börja ställa frågor till eleverna om hur de tycker det de gjort har blivit och vad de vill lära sig mer av/om tror jag är viktigt och det underlättas om man har något konkret att prata om, som en samling texter eller dylikt. Då blir eleverna delaktiga i sin utveckling, och ofta tycker jag de är mer medvetna om vad de ska tänka på i fortsättningen.
Litteratur:
Ellmin, R. & Ellmin, B. (2003). Att arbeta med porfolio-teori, förhållningssätt och praktik. Stockholm. Författarna och Förlagshuset Gothia AB.
Jag har inte själv arbetat med portfolio, men mina barn samlade arbeten i mappar en period under sina mellan- och högstadieår.
När jag läste boken "Att arbeta med portfolio- teori, förhållningssätt och praktik" funderade jag på hur det egentligen fungerade då. Jag kom fram till att jag som förälder aldrig var riktigt delaktig i detta arbetet mer än att jag ibland fick se en mapp som innehöll en del alster som de gjort. Jag pratade med en av döttrarna om vad hon kom ihåg och hon upplevde samma sak som jag, att det var en mapp där hon samlat alster, mest bilduppgifter. Hon vissste egentligen inte vad meningen med portfolion hade varit.
Jag tänkte aldrig då på att meningen med portfolioarbetet var ett sätt att ge eleverna en lär- och utvärderingsstrategi vilket Ellmin och Ellmin (2003) menar att det ska vara. Detta tror jag beror på att det gick för fort för pedagogerna när alla skulle börja arbeta med portfolio. Det som hände menar jag var att istället för att bli ett hjälpmedel för att följa elevernas kunskapsutveckling blev det enbart en samlarmapp, vilket enligt Ellmin och Ellmin (2003) är en risk att det blir om pedagogerna inte får de rätta förutsättningarna för att starta med ett nytt arbetssätt. De menar också att det tar tid, och måste få ta tid att starta något nytt, vilket inte alltid ges/eller tas.
När arbete med portfolio startades på mina barns skolor är jag tveksam till att alla pedagoger var riktigt med "på tåget", och hade fått gå igenom alla de faser som Ellmin och Ellmin menar är viktiga, tillexempel:
- förberedelse - vad innebär "det nya", hur kan det kopplas ihop med "det gamla"?
- accepterandet - tror jag på detta sättet att arbeta, vad finns det för möjligheter eller beränsningar?
- tillämpandet - framförallt HUR ska det genomföras?
- spridningsfasen - att dela med sig och reflektera runt erfarenheter, få tid till fortbildning
Det närmaste jag själv kommer "porfolioarbete" idag är att jag samlar elevernas sagor/berättelser i en pärm som de ska få när de slutar åk 3. När vi läser och pratar om det de skriver pratar vi alltid om vad de kan göra för att det de skriver ska bli bättre. Det blir väldigt tydligt hur de utvecklas och man kan se från gång till gång hur utvecklingen går framåt, till exempel när en elev i åk 1 fick rådet att skriva stor bokstav i början av alla namn.
 |
| Med stor bokstav i namnen |
 |
| Utan stor bokstav i namnen |
Om man aldrig har arbetat med portfolio men tänker börja göra det tror jag det bra att starta inom ett begränsat område, vilket Ellmin och Ellmin också menar. Detta gälller åtminstone för de lägre åldrarna. Det är då lättare att fullfölja och slippa få enbart en samlarmapp. Att utgå från något man redan gör kan vara en bra start, och då menar jag att läs- och skrivinlärningen är ett bra område att börja med. Det är lätt att se utvecklingen, särskilt vid skrivinlärningen, och med hjälp av iPaden skulle man kunna dokumentera det skrivna genom att fotografera och lätt få det överskådligt med exempelvis pages.Tillsammans med eleverna är det lätt att läsa igenom alla texter de gjort på ett smidigt sätt, utan en massa papper, och prata om vad som kan förbättras.
Att variera sätten att dokumentera på gör enligt Ellmin och Ellmin dokumentationen mer levande och ju mer jag använder iPad och annan media desto mer övertygad blir jag också av hur bra det är att dokumentera med olika mediala verktyg, speciellt iPaden. Den är lätt att använda, både vid dokumentationen och sedan när man ska redovisa eller reflektera kring något.
Att tidigt börja ställa frågor till eleverna om hur de tycker det de gjort har blivit och vad de vill lära sig mer av/om tror jag är viktigt och det underlättas om man har något konkret att prata om, som en samling texter eller dylikt. Då blir eleverna delaktiga i sin utveckling, och ofta tycker jag de är mer medvetna om vad de ska tänka på i fortsättningen.
Litteratur:
Ellmin, R. & Ellmin, B. (2003). Att arbeta med porfolio-teori, förhållningssätt och praktik. Stockholm. Författarna och Förlagshuset Gothia AB.
måndag 24 oktober 2011
Min läranderesa
Nu har jag precis avslutat uppgiften som handlade om att göra ett radioprogram i garageband, villet inte var helt enkelt för mig. Allt krånglade i början, men egentligen berodde det nog på att jag inte kunde tillräckligt mycket. Det blev ett kort program till slut och nu gäller det bara att få det till bloggen.
Om man tänker på vad jag kunde när kursen startade är det ändå mycket, jag hade aldrig sett en padda innan kursstarten t.ex.
Att läsa litteraturen har fått mig att tänka till om vad och hur det är vi egentligen dokumenterar och gjort mig medveten om vikten av att veta vilket syfte dokumentationen ska ha. Innan var dokumentationen oftast oplanerad vilket ledde till att den på något sätt rann ut i sanden. Nu tänker jag istället till om vad och varför jag ska dokumentare.
Jag hamnade i en grupp som verkligen ger mig det stöd jag behöver och jag får mycket hjälp och stöd av dem när vi träffas.
Paddan har öppnat en ny värld för mig, jag filmar mycket mer än tidigare och allt man dokumentarat är mycket enklare att visa för eleverna. Förutom som dokumentationsverktyg använder jag och eleverna den i undervisningen, tex. med matematikappar och skrivtavlor. Genom att använda den istället för andra "tråkiga verktyg" gör att en del uppgifter blir roligare och går snabbare.
Ju oftare och mer jag/vi använder den desto mer upptäcker jag vilket bra vektyg det är.
Nu har jag precis avslutat uppgiften som handlade om att göra ett radioprogram i garageband, villet inte var helt enkelt för mig. Allt krånglade i början, men egentligen berodde det nog på att jag inte kunde tillräckligt mycket. Det blev ett kort program till slut och nu gäller det bara att få det till bloggen.
Om man tänker på vad jag kunde när kursen startade är det ändå mycket, jag hade aldrig sett en padda innan kursstarten t.ex.
Att läsa litteraturen har fått mig att tänka till om vad och hur det är vi egentligen dokumenterar och gjort mig medveten om vikten av att veta vilket syfte dokumentationen ska ha. Innan var dokumentationen oftast oplanerad vilket ledde till att den på något sätt rann ut i sanden. Nu tänker jag istället till om vad och varför jag ska dokumentare.
Jag hamnade i en grupp som verkligen ger mig det stöd jag behöver och jag får mycket hjälp och stöd av dem när vi träffas.
Paddan har öppnat en ny värld för mig, jag filmar mycket mer än tidigare och allt man dokumentarat är mycket enklare att visa för eleverna. Förutom som dokumentationsverktyg använder jag och eleverna den i undervisningen, tex. med matematikappar och skrivtavlor. Genom att använda den istället för andra "tråkiga verktyg" gör att en del uppgifter blir roligare och går snabbare.
Ju oftare och mer jag/vi använder den desto mer upptäcker jag vilket bra vektyg det är.
söndag 4 september 2011
Pedagogisk dokumentation - Vad, hur och varför?
Enligt Skolverkets nya läroplan 2011 ska skolans verksamhet utvecklas för att svara mot de nationella målen. "Detta kräver att verksamheten ständigt prövas, resultaten följs upp och utvärderas och att nya metoder prövas och utvecklas." (Skolverket s. 11)
I detta arbete kan dokumentation vara ett stöd.
Vad är dokumentation?
I den nya läroplanen (Skolverket 2011) står det att "läraren ska samverka med och fortlöpande informera föräldrarna om elevens skolsituation, trivsel och kunskapsutveckling".
Genom att dokumentera synliggör vi i vårt arbetslag vad som händer och hur eleverna utvecklas. Det vi inte kommit så långt med är reflekterandet. Enligt min mening beror det mycket på att vi inte har den tid, eller tar oss den tiden, som behövs för att hinna med detta. Tidsbrist är även något som Wehner-Godée (2010) tar upp som ett hinder vid observationer och dokumentation.
Vi dokumenterar framförallt elevernas kunskaper och framtida mål, men vi dokumenterar också aktiviteter, både utomhus och inomhus, till exempel i skolskogen och på utflykter. Ofta blir detta i spontana situationer som inte är så välplanerade. Wehner-Godée (2010) menar att man inför dokumentation bör ha ett bestämt fokus, och inte bara samla på sig material. Det jag inser är att vårt arbetslag behöver bli bättre på att planera dokumentation, eftersom den "blir pedagogisk först när den sätts in i och får verka i ett pedagogiskt sammanhang" (Wehner-Godée 2010).
Att skriva ner vad,hur och varför man tänker göra på ett visst sätt är enligt Lenz Taguchi (1997) något man bör göra för att inte riskera att glömma varför man valde att göra just så. Vi gör det när vi planerar våra LPP (lokal pedagogisk planering) men vi behöver bli bättre på att göra det i alla situationer.
Hur dokumenterar vi?
Vi dokumenterar genom att skriva ner vad som hänt, oftast på dator, eller med kamera. Foton lägger vi in i en fotoram som finns synlig för alla som besöker skolan. Det gör att föräldrar kan se vad vi har gjort och de kan bli mer delaktiga i vad som händer på skolan.
Media för övrigt, som film och IT har vi inte använt så mycket hittills, men jag hoppas att vi i framtiden kommer använda oss mer av det. Lenz Taguchi (1997) menar att det är viktigt att alla strävar i samma riktning för att få förändring, vilket jag inte anser alltid är självklart för alla i ett arbetslag. Om vi i vårt arbetslag ska börja använda även media och IT mer i klassrummet och vid dokumentation krävs en förändring av vårt arbetssätt, och då är, som Lenz Taguchi menar, pedagogisk dokumentation ett bra verktyg för att successivt förändra. Man måste bara veta vad man vill och vara medveten om att det tar tid innan man når en förändring. Att dokumentera och sedan reflektera tillsammans gör att dokumentationen blir mindre subjektiv och man får fler infallsvinklar, som då kan bli ett stöd för att komma vidare i förändringsarbetet.
Varför dokumentation?
Genom dokumentation blir det vi gör synligt för oss själva, eleverna och föräldrarna. Genom synliggörandet blir det lättare att föra en dialog med andra (Lenz Taguchi 1997) och då anser jag att bilder/filmer är lättare att kommunicera runt än en skriven text. Om föräldrarna är mer delaktiga i en dialog underlättas samarbetet med dem, och samarbete med hemmen ska vi ha enligt Skolverket 2011.
När det gäller att återkoppla tillsammans med eleverna, vilket Lenz Taguchi skriver mycket om, anser jag att bilder är överlägsna text. Det är lättare att komma ihåg med hjälp av en bild, som när vi hade besök från jägarförbundet.
Att synliggöra händelser eller aktiviteter kan också leda till att elevernas nyfikenhet väcks (Lenz Taguchi, 1997) och de uppmuntras att ta reda på mer om det de upplevt. Det är lättare att utvärdera och planera vidare tillsammans med eleverna, vilket Skolverket (2011) menar att vi ska göra, om man har dokumenterade aktiviteter/situationer.
Dokumentation ger också eleverna möjlighet till kommunikation vilket gör att det skapas en gemensam mening/innebörd i det man håller på med, (Lenz Taguchi, 1997).
När vi dokumenterar har vi också tillfälle att upptäcka eget och elevernas lärande (Wehner-Godée 2010), och bli medvetna om var vi befinner oss i nuläget, vilket gör det lättare att följa sin egen och elevernas lärprocess (Lenz Taguchi, 1997).
Utgår man från frågan var står jag/vi nu och vad är målet blir det också lättare att utvärdera på ett bra sätt. Dokumentation är då bra som underlag för reflektioner i arbetet med att gå vidare (Lenz Taguchi).
Att även dokumentera sig själv och sitt arbetssätt minskar risken för att det bara blir tomma ord som inte leder någonstans enligt Wehner-Godée (2010).
Sammanfattning
Efter att ha läst litteraturen och funderat har jag insett att vi måste bli bättre på att planera vår dokumentation samt observera och dokumentera oss själva i vårt arbete. Då först blir det synligt vad och hur vi gör nu. Genom att sedan tillsammans reflektera utifrån dokumentationen kommer det förhoppningsvis bli lättare att komma vidare och få en förändring.
För att få en förändring krävs det också att vi vågar släppa det gamla, vågar ta den tid som behövs (även om något annat får stå tillbaka) och vågar lyssna på andras åsikter. Vi måste också våga förändra miljön vid behov.
Litteratur:
Lenz Taguchi, H. (1997).Varför pedagogisk dokumentation? Stockholm. Stockholms universitets förlag.
Wehner-Godée, C. (2010). Att fånga lärandet. Stockholm. Liber AB,
Skolverket. (2011). Läroplan för grundskolan, förskoleklssen och fritidshemmet.
I detta arbete kan dokumentation vara ett stöd.
Vad är dokumentation?
I den nya läroplanen (Skolverket 2011) står det att "läraren ska samverka med och fortlöpande informera föräldrarna om elevens skolsituation, trivsel och kunskapsutveckling".
Genom att dokumentera synliggör vi i vårt arbetslag vad som händer och hur eleverna utvecklas. Det vi inte kommit så långt med är reflekterandet. Enligt min mening beror det mycket på att vi inte har den tid, eller tar oss den tiden, som behövs för att hinna med detta. Tidsbrist är även något som Wehner-Godée (2010) tar upp som ett hinder vid observationer och dokumentation.
Vi dokumenterar framförallt elevernas kunskaper och framtida mål, men vi dokumenterar också aktiviteter, både utomhus och inomhus, till exempel i skolskogen och på utflykter. Ofta blir detta i spontana situationer som inte är så välplanerade. Wehner-Godée (2010) menar att man inför dokumentation bör ha ett bestämt fokus, och inte bara samla på sig material. Det jag inser är att vårt arbetslag behöver bli bättre på att planera dokumentation, eftersom den "blir pedagogisk först när den sätts in i och får verka i ett pedagogiskt sammanhang" (Wehner-Godée 2010).
Att skriva ner vad,hur och varför man tänker göra på ett visst sätt är enligt Lenz Taguchi (1997) något man bör göra för att inte riskera att glömma varför man valde att göra just så. Vi gör det när vi planerar våra LPP (lokal pedagogisk planering) men vi behöver bli bättre på att göra det i alla situationer.
Hur dokumenterar vi?
Vi dokumenterar genom att skriva ner vad som hänt, oftast på dator, eller med kamera. Foton lägger vi in i en fotoram som finns synlig för alla som besöker skolan. Det gör att föräldrar kan se vad vi har gjort och de kan bli mer delaktiga i vad som händer på skolan.
Media för övrigt, som film och IT har vi inte använt så mycket hittills, men jag hoppas att vi i framtiden kommer använda oss mer av det. Lenz Taguchi (1997) menar att det är viktigt att alla strävar i samma riktning för att få förändring, vilket jag inte anser alltid är självklart för alla i ett arbetslag. Om vi i vårt arbetslag ska börja använda även media och IT mer i klassrummet och vid dokumentation krävs en förändring av vårt arbetssätt, och då är, som Lenz Taguchi menar, pedagogisk dokumentation ett bra verktyg för att successivt förändra. Man måste bara veta vad man vill och vara medveten om att det tar tid innan man når en förändring. Att dokumentera och sedan reflektera tillsammans gör att dokumentationen blir mindre subjektiv och man får fler infallsvinklar, som då kan bli ett stöd för att komma vidare i förändringsarbetet.
Varför dokumentation?
Genom dokumentation blir det vi gör synligt för oss själva, eleverna och föräldrarna. Genom synliggörandet blir det lättare att föra en dialog med andra (Lenz Taguchi 1997) och då anser jag att bilder/filmer är lättare att kommunicera runt än en skriven text. Om föräldrarna är mer delaktiga i en dialog underlättas samarbetet med dem, och samarbete med hemmen ska vi ha enligt Skolverket 2011.
När det gäller att återkoppla tillsammans med eleverna, vilket Lenz Taguchi skriver mycket om, anser jag att bilder är överlägsna text. Det är lättare att komma ihåg med hjälp av en bild, som när vi hade besök från jägarförbundet.
Att synliggöra händelser eller aktiviteter kan också leda till att elevernas nyfikenhet väcks (Lenz Taguchi, 1997) och de uppmuntras att ta reda på mer om det de upplevt. Det är lättare att utvärdera och planera vidare tillsammans med eleverna, vilket Skolverket (2011) menar att vi ska göra, om man har dokumenterade aktiviteter/situationer.
Dokumentation ger också eleverna möjlighet till kommunikation vilket gör att det skapas en gemensam mening/innebörd i det man håller på med, (Lenz Taguchi, 1997).
När vi dokumenterar har vi också tillfälle att upptäcka eget och elevernas lärande (Wehner-Godée 2010), och bli medvetna om var vi befinner oss i nuläget, vilket gör det lättare att följa sin egen och elevernas lärprocess (Lenz Taguchi, 1997).
Utgår man från frågan var står jag/vi nu och vad är målet blir det också lättare att utvärdera på ett bra sätt. Dokumentation är då bra som underlag för reflektioner i arbetet med att gå vidare (Lenz Taguchi).
Att även dokumentera sig själv och sitt arbetssätt minskar risken för att det bara blir tomma ord som inte leder någonstans enligt Wehner-Godée (2010).
Sammanfattning
Efter att ha läst litteraturen och funderat har jag insett att vi måste bli bättre på att planera vår dokumentation samt observera och dokumentera oss själva i vårt arbete. Då först blir det synligt vad och hur vi gör nu. Genom att sedan tillsammans reflektera utifrån dokumentationen kommer det förhoppningsvis bli lättare att komma vidare och få en förändring.
För att få en förändring krävs det också att vi vågar släppa det gamla, vågar ta den tid som behövs (även om något annat får stå tillbaka) och vågar lyssna på andras åsikter. Vi måste också våga förändra miljön vid behov.
Litteratur:
Lenz Taguchi, H. (1997).Varför pedagogisk dokumentation? Stockholm. Stockholms universitets förlag.
Wehner-Godée, C. (2010). Att fånga lärandet. Stockholm. Liber AB,
Skolverket. (2011). Läroplan för grundskolan, förskoleklssen och fritidshemmet.
Location:Processdokument
söndag 12 juni 2011
Fler tankar om reflektionen
Jag har nog inte ändrat min tidigare uppfattning så mycket efter att ha läst ut boken, men har tänkt ännu mer på vad som läggs in i begreppet reflektera. Ofta tror jag att när vi blir ombedda att reflektera, i arbetet, på kurser eller i andra sammanhang tänker man nog ofta att "tänka efter" och utvärdera är det vi ska göra. Ofta ska man också reflektera runt den litteratur man läser på kurser och utbildningar också. Då är det väl också tankar man har om böckerna man skriver ner eller diskuterar.
För mig handlar nog reflektion om att ta reda på hur utveckling kan ske.
När jag beskrev min syn på reflektion sist tänkte jag nog mest på att man utgår från helheten i en situation, men inser nu att det kan vara bra att eventuellt dela upp en situation i mindre delar. Vem gjorde vad? Hur gjordes det? Jämför med Moons pusselläggande(Emsheimer m.fl 2005 s.44) som innebär att dela upp i bitar och sedan prova olika hela "pussel", eller lösningar som jag ser det. När man gör detta anser jag att det är bra att inte vara ensam om reflektionen. Det kan vara svårt att vara subjektiv, och koppla bort känslorna, som Anna i kapitlet om dansen uttrycker det(Emsheimer m.fl 2005 s.15. Om man då får andras tankar och perspektiv på vad som sker är det nog lättare att eventuellt "tänka om" för att förändra eller förbättra.
För att träna yngre elever att bli reflekterande tror jag bilder är bra att använda. Som det beskrivs i kapitlet om Bild och bearbetning (Emsheimer m.fl 2005)kan man be elevenrna att byta ut någon detalj i bilden och diskutera/reflektera om vad som händer, hur bilden kanske ändrar betydelse. Liksom vi vuxna ser saker på olika sätt gör eleverna det också och genom att lyssna på hur andra tolkar det de ser kan de bli medvetna om att det finns olika perspektiv utifrån samma bild.
Det viktigaste för att utveckling ska ske är att reflektera, våga släppa sina egna tankar och idéer och även lyssna på andras tolkningar. Som Emsheimer menar (s. 192) är det bra att våga utmana varandra. Jag tycker hela sista kapitlet om Metod och reflektion beskriver bra vad reflektion ska vara, och jag kommer använda det som "uppslagsbok" när jag blir behöver stöd i mina frantida reflektioner.
För mig handlar nog reflektion om att ta reda på hur utveckling kan ske.
När jag beskrev min syn på reflektion sist tänkte jag nog mest på att man utgår från helheten i en situation, men inser nu att det kan vara bra att eventuellt dela upp en situation i mindre delar. Vem gjorde vad? Hur gjordes det? Jämför med Moons pusselläggande(Emsheimer m.fl 2005 s.44) som innebär att dela upp i bitar och sedan prova olika hela "pussel", eller lösningar som jag ser det. När man gör detta anser jag att det är bra att inte vara ensam om reflektionen. Det kan vara svårt att vara subjektiv, och koppla bort känslorna, som Anna i kapitlet om dansen uttrycker det(Emsheimer m.fl 2005 s.15. Om man då får andras tankar och perspektiv på vad som sker är det nog lättare att eventuellt "tänka om" för att förändra eller förbättra.
För att träna yngre elever att bli reflekterande tror jag bilder är bra att använda. Som det beskrivs i kapitlet om Bild och bearbetning (Emsheimer m.fl 2005)kan man be elevenrna att byta ut någon detalj i bilden och diskutera/reflektera om vad som händer, hur bilden kanske ändrar betydelse. Liksom vi vuxna ser saker på olika sätt gör eleverna det också och genom att lyssna på hur andra tolkar det de ser kan de bli medvetna om att det finns olika perspektiv utifrån samma bild.
Det viktigaste för att utveckling ska ske är att reflektera, våga släppa sina egna tankar och idéer och även lyssna på andras tolkningar. Som Emsheimer menar (s. 192) är det bra att våga utmana varandra. Jag tycker hela sista kapitlet om Metod och reflektion beskriver bra vad reflektion ska vara, och jag kommer använda det som "uppslagsbok" när jag blir behöver stöd i mina frantida reflektioner.
måndag 6 juni 2011
Den svårfångade reflektionen
Vad är reflektion för mig idag? Det pratas alltid om att vi pedagoger ska ha tid för reflektion någon tid på dagen men vad är det vi ska göra då?
För mig innebär reflektion att man utgår från en situation, något som hänt eller ett sätt att arbeta på. Utifrån det frågar man sig varför man gjorde på ett visst sätt, hur det blev/fungerade, varför det blev bra eller dåligt och om något borde förändras och i så fall hur.
Det bästa är om man har någon/några att bolla med, reflektera tillsammans med, för att få nya infallsvinklar och idéer. Att våga släppa "sitt" tänk och lyssna på andras tankar är viktigt, även om man ändå kanske hamnar där man började i slutändan. Huvudsaken är att man vågat prövat andra tankar, det kan ju vara det nya som känns mest rätt också. Alla ser och uppfattar saker på olika sätt och det är alltid bra att få nya perspektiv.
På sidan 127 nämns detta "tänk inte som du brukar, tänk om och visa hänsyn genom att blicka hän mot något annat och oväntat och se och tänk via detta." När man gör det har man möjlighet att gå vidare i sin egen utveckling.
Ska bli spännande att se om min uppfattning ändrats när jag läst ut boken.
För mig innebär reflektion att man utgår från en situation, något som hänt eller ett sätt att arbeta på. Utifrån det frågar man sig varför man gjorde på ett visst sätt, hur det blev/fungerade, varför det blev bra eller dåligt och om något borde förändras och i så fall hur.
Det bästa är om man har någon/några att bolla med, reflektera tillsammans med, för att få nya infallsvinklar och idéer. Att våga släppa "sitt" tänk och lyssna på andras tankar är viktigt, även om man ändå kanske hamnar där man började i slutändan. Huvudsaken är att man vågat prövat andra tankar, det kan ju vara det nya som känns mest rätt också. Alla ser och uppfattar saker på olika sätt och det är alltid bra att få nya perspektiv.
På sidan 127 nämns detta "tänk inte som du brukar, tänk om och visa hänsyn genom att blicka hän mot något annat och oväntat och se och tänk via detta." När man gör det har man möjlighet att gå vidare i sin egen utveckling.
Ska bli spännande att se om min uppfattning ändrats när jag läst ut boken.
Jag
Jag heter Katarina Nygren och bor i Kållered. Jag är gift och har tre utflugna barn som studerar på olika håll, två i Sverige och ett i Danmark.
Jag utbildade mig till förskollärare i början av 80-talet men hann bara jobba ett par år innan jag fick mitt första barn. Var sedan hemma och arbetade som dagbarnvårdare när mina barn växte upp.
Under de åren hade jag flera barn som var i behov av särskilt stöd och insåg att det var framför allt de barnen jag ville arbeta med.
Jag sökte mig till en särskoleklass med autistiska barn i Öjersjö där jag jobbade i ett år. Sedan fick jag tjänst på Valåsskolan i Lindome, i en liten specialklass med 5 normalbegåvade, men autistiska elever.
Under dessa år gick jag också SÄL-utbildningen och blev lärare, med inriktning matematik och svenska.
När eleverna slutade på lågstadiet efter 4 år blev jag kvar som resurs i en "vanlig" klass.
Det året jobbade jag mycket med fyra pojkar som inte riktigt hängde med i klassens takt.
Sedan var det äntligen dags för egen klass, men med semestertjänst som innebar att jag också jobbade på fritids. Det var tre tuffa år eftersom jag aldrig kände mig riktigt tillfreds med något. Tiden räckte helt enkelt inte till att planera lektioner på ett tillfredsställande sätt och vara delaktig till 100 procent på fritids.
Under den här tiden läste jag också under en termin en specialpedagogisk kurs i matematik.
Det senaste året har jag haft delat ansvar för en klass, åk 1-3, och i höstas läste jag en kurs inom autismspektrat.
Häromdagen skrev jag på ett nytt anställningsavtal som ger mig ferietjänst, så från och med nu kan jag helt och hållet engagera mig i att vara klasslärare, vilket jag ser fram emot.
Det som är viktigt för mig är att vara lyhörd och se alla elevers behov och utgå från det när
jag planerar undervisningen. Alla är olika och måste bemötas utifrån sina förutsättningar och
få den anpassning som krävs för att de som enskilda individer ska utvecklas.
Att det finns olikheter i en klass ser jag som något positivt, alla lär sig av andra hela tiden och framförallt lär man sig att alla har någon styrka.
Detta gör att jag hela tiden försöker anpassa miljön och använda olika sätt att lära ut. Jag
är öppen för alla nya ideer och hoppade till exempel på Tragetonmetoden när den dök upp för
några år sedan. Även om den inte passar för alla så tror jag att möjligheten att få arbeta på det sättet är viktigt.
Huvudsaken för mig är att använda olika metoder i inlärningssituationer beroende på vad de enskilda eleverna behöver för sin utveckling utifrån sina förutsättningar och de olika lärstilar som finns.
Privat gillar jag att resa. Våra barn inspirerade oss efter att de rest ett par år alla tre innan de började sina studier. Det ledde till att vi de sista fyra åren har vi tillbringat ca 4 veckor per år som backpackers i Sydostasien och rest utan några bestämda mål. Vi har tagit dagarna som de kommit och åkt till ställen vi känt för. Vi har rest runt i Thailand, Vietnam och Kambodja och i sommar väntar Borneo och Malaysia vilket jag ser fram emot med spänning, särskilt Borneo.
Jag utbildade mig till förskollärare i början av 80-talet men hann bara jobba ett par år innan jag fick mitt första barn. Var sedan hemma och arbetade som dagbarnvårdare när mina barn växte upp.
Under de åren hade jag flera barn som var i behov av särskilt stöd och insåg att det var framför allt de barnen jag ville arbeta med.
Jag sökte mig till en särskoleklass med autistiska barn i Öjersjö där jag jobbade i ett år. Sedan fick jag tjänst på Valåsskolan i Lindome, i en liten specialklass med 5 normalbegåvade, men autistiska elever.
Under dessa år gick jag också SÄL-utbildningen och blev lärare, med inriktning matematik och svenska.
När eleverna slutade på lågstadiet efter 4 år blev jag kvar som resurs i en "vanlig" klass.
Det året jobbade jag mycket med fyra pojkar som inte riktigt hängde med i klassens takt.
Sedan var det äntligen dags för egen klass, men med semestertjänst som innebar att jag också jobbade på fritids. Det var tre tuffa år eftersom jag aldrig kände mig riktigt tillfreds med något. Tiden räckte helt enkelt inte till att planera lektioner på ett tillfredsställande sätt och vara delaktig till 100 procent på fritids.
Under den här tiden läste jag också under en termin en specialpedagogisk kurs i matematik.
Det senaste året har jag haft delat ansvar för en klass, åk 1-3, och i höstas läste jag en kurs inom autismspektrat.
Häromdagen skrev jag på ett nytt anställningsavtal som ger mig ferietjänst, så från och med nu kan jag helt och hållet engagera mig i att vara klasslärare, vilket jag ser fram emot.
Det som är viktigt för mig är att vara lyhörd och se alla elevers behov och utgå från det när
jag planerar undervisningen. Alla är olika och måste bemötas utifrån sina förutsättningar och
få den anpassning som krävs för att de som enskilda individer ska utvecklas.
Att det finns olikheter i en klass ser jag som något positivt, alla lär sig av andra hela tiden och framförallt lär man sig att alla har någon styrka.
Detta gör att jag hela tiden försöker anpassa miljön och använda olika sätt att lära ut. Jag
är öppen för alla nya ideer och hoppade till exempel på Tragetonmetoden när den dök upp för
några år sedan. Även om den inte passar för alla så tror jag att möjligheten att få arbeta på det sättet är viktigt.
Huvudsaken för mig är att använda olika metoder i inlärningssituationer beroende på vad de enskilda eleverna behöver för sin utveckling utifrån sina förutsättningar och de olika lärstilar som finns.
Privat gillar jag att resa. Våra barn inspirerade oss efter att de rest ett par år alla tre innan de började sina studier. Det ledde till att vi de sista fyra åren har vi tillbringat ca 4 veckor per år som backpackers i Sydostasien och rest utan några bestämda mål. Vi har tagit dagarna som de kommit och åkt till ställen vi känt för. Vi har rest runt i Thailand, Vietnam och Kambodja och i sommar väntar Borneo och Malaysia vilket jag ser fram emot med spänning, särskilt Borneo.
söndag 5 juni 2011
Första gången
Ny kurs igen!
Starten idag verkar lovande och jag ser fram emot ett år av nya kunskaper som jag väntar mig få nytta av i mitt arbete.
Det här var vad jag trodde om mig själv när vi kom, men jag känner redan att jag överskattade mig i en del saker, till exempel hur jag använder pedagogisk dokumentation idag. Ska bli spännande att se vad jag tycker om ett år.
Redan från början blev det "fel" i mitt sätt att tänka! När vi skulle lära oss hur ipaden fungerade började jag anteckna och var glad över att jag hittade den appendix. Snabbt insåg jag att Magnus tog kort och filmade, vilket naturligtvis var bättre. Det är ju därför vi är här, för att förenkla och förtydliga den pedagogiska dokumentationen!
Sättet vi lärde oss på passade mig perfekt, att själv få leka mig fram till förståelse med hjälp av mina gruppkompisars stöd när det var någotjag inte förstod.
Pedagogisk dokumentation kommer att underlätta både för lärare och elever när alla väl vant sig vid sättet att arbeta, och när/om det finns tillräckligt med IKT-utrustning på skolorna. Det är lättare att synliggöra för alla med dokumentation på detta sätt.
Pedagogisk dokumentation har hittills för mig varit att observera och dokumentera/skriva för att se hur man ska gå vidare för att utvecklingen ska gå framåt för varje elev.
Starten idag verkar lovande och jag ser fram emot ett år av nya kunskaper som jag väntar mig få nytta av i mitt arbete.
Det här var vad jag trodde om mig själv när vi kom, men jag känner redan att jag överskattade mig i en del saker, till exempel hur jag använder pedagogisk dokumentation idag. Ska bli spännande att se vad jag tycker om ett år.
Redan från början blev det "fel" i mitt sätt att tänka! När vi skulle lära oss hur ipaden fungerade började jag anteckna och var glad över att jag hittade den appendix. Snabbt insåg jag att Magnus tog kort och filmade, vilket naturligtvis var bättre. Det är ju därför vi är här, för att förenkla och förtydliga den pedagogiska dokumentationen!
Sättet vi lärde oss på passade mig perfekt, att själv få leka mig fram till förståelse med hjälp av mina gruppkompisars stöd när det var någotjag inte förstod.
Pedagogisk dokumentation kommer att underlätta både för lärare och elever när alla väl vant sig vid sättet att arbeta, och när/om det finns tillräckligt med IKT-utrustning på skolorna. Det är lättare att synliggöra för alla med dokumentation på detta sätt.
Pedagogisk dokumentation har hittills för mig varit att observera och dokumentera/skriva för att se hur man ska gå vidare för att utvecklingen ska gå framåt för varje elev.
lördag 4 juni 2011
Min nuvarande förståelse av pedagogisk dokumentation
Vad är pedagogisk dokumentation? Hur och varför görs det?
Pedagogisk dokumentation är för mig att dokumentera det som händer, och det som görs av och tillsammans med elever. Det kan, som jag skrev i kommentaren till Magnus, även gälla oss pedagoger. Genom att dokumentera det vi gör kan man upptäcka saker som kan förändras för att göra den pedagogiska miljön bättre för alla.
Hur jag dokumenterar är beroende av vad den ska användas till. Oftast skriver jag, inför till exempel en IUP. Ibland fotograferar jag för att använda i undervisningen, som när vi hade en naturruta vi gick till med jämna mellanrum för att se förändringarna i naturen utifrån vilken årstid det var.
Jag dokumenterar för att tydliggöra elevers lärande och utveckling, för både mig själv och eleverna men framförallt för min egen del hittills.
Det ska bli spännande att se om/hur min förståelse har förändrats om ett år.
Pedagogisk dokumentation är för mig att dokumentera det som händer, och det som görs av och tillsammans med elever. Det kan, som jag skrev i kommentaren till Magnus, även gälla oss pedagoger. Genom att dokumentera det vi gör kan man upptäcka saker som kan förändras för att göra den pedagogiska miljön bättre för alla.
Hur jag dokumenterar är beroende av vad den ska användas till. Oftast skriver jag, inför till exempel en IUP. Ibland fotograferar jag för att använda i undervisningen, som när vi hade en naturruta vi gick till med jämna mellanrum för att se förändringarna i naturen utifrån vilken årstid det var.
Jag dokumenterar för att tydliggöra elevers lärande och utveckling, för både mig själv och eleverna men framförallt för min egen del hittills.
Det ska bli spännande att se om/hur min förståelse har förändrats om ett år.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)